Begränsning av klimatförändringen

Klimatförändringen är ett världsomspännande problem som kan lösas genom minskade utsläpp av växthusgaser som orsakar uppvärmning av klimatet.

Klimatpolitik bedrivs på såväl internationella som lokala arenor. Kärnan i den internationella klimatpolitiken är FN:s klimatkonvention och det tillhörande Kyotoprotokollet, som också förpliktar Finland, samt Parisavtalet som ingicks december 2015. Även Europeiska unionen är en betydande klimatpolitisk aktör. Finland deltar i klimatförhandlingarna som medlem i EU, och inom EU fastställs egna klimatpolitiska mål som också är förpliktande för Finland. Dessutom bedriver Finland en stark nationell klimatpolitik.

Feodor Gurvits, YHA Kuvapankki
Feodor Gurvits, Miljöförvaltningens bildbank

I Finland koordinerar miljöministeriet klimatförhandlingarna, som är underställda FN:s klimatkonvention, samt EU:s förhandlingar om klimatfrågor. Ministeriet är också den nationella myndighet som ansvarar för FN:s klimatkonvention. Inom den nationella klimatpolitiken ansvarar miljöministeriet för till exempel markanvändnings- och områdesplaneringspolitiken, avfallspolitiken och sådant byggande som är starkt kopplat till klimatfrågor.

Utgångspunkterna för Finlands klimatpolitik

Finland följer FN:s ramkonvention om klimatförändring, dvs. FN:s klimatkonvention, som Finland ratificerade 1994. Klimatkonventionen preciseras i Kyotoprotokollet där åtagandena för att minska växthusgasutsläppen för länderna som har tillträtt protokollet definieras. Kyotoprotokollets första åtagandeperiod pågick 2008−2012. Den andra perioden pågår 2013−2020 och inleds när tre fjärdedelar av parterna i Kyotoprotokollet har godkänt den så kallade Dohaändringen med avtalet om den andra åtagandeperioden.

De internationella klimatförhandlingar som förs är för tillfället inriktade på att justera detaljerna i verkställandet av klimatavtalet från Paris som godkändes i december 2015.

I samband med förhandlingarna försöker man också hitta lösningar på hur alla länders utsläpp kunde minskas kraftigare redan innan den nya överenskommelsen träder i kraft. De åtaganden som länderna hittills antagit för att minska utsläppen räcker inte till för att nå det internationellt fastställda tvågradersmålet för den globala uppvärmningen. Effekterna av de internationella klimatåtgärderna utvärderas på vetenskapliga grunder. Den mellanstatliga panelen för klimatförändringar (Intergovernmental Panel on Climate Change, IPCC) tillhandahåller information om bakgrunden till klimatförändringen, dess effekter och metoder för att begränsa den. IPCC:s femte utvärderingsrapport färdigställdes 2013–2014.

Europeiska unionen fastställde i sitt klimat- och energipaket 2008 ett eget bindande mål för utsläppsminskningen och definierade landsspecifika mål för att minska utsläppen fram till 2020. I och med godkännandet av direktivet om utsläppshandel och beslutet om bördefördelning har EU juridiskt förbundit sig att minska utsläppen av växthusgaser med 20 procent från 1990 års nivå fram till 2020. I Europeiska rådets slutsatser har EU också förbundit sig att minska sina växthusgasutsläpp med 40 procent före 2030 jämfört med 1990 års nivå (Europeiska rådet den 24 oktober 2014). Beslut om de enskilda medlemsstaternas utsläppsminskningsmål har ännu inte fattats.

Klimatlagen (609/2015) innehåller nationella bestämmelser om beredningen av klimatpolitiska planer och uppföljningen av genomförandet. Målet med det planeringssystem som avses i klimatlagen är att bidra till att säkerställa att Finlands totala utsläpp av antropogena växthusgaser i atmosfären har minskat med minst 80 procent senast 2050.

Den första klimatpolitiska planen på medellång sikt färdigställdes i september 2017. Planen ska tillsammans med den nationella energi- och klimatstrategi som färdigställdes i slutet av 2016 förverkliga de klimat- och energipolitiska mål som ställts i regeringsprogrammet för statsminister Sipiläs regering.

I den nationella energi- och klimatstrategin anges de centrala mål och riktlinjer för 2030 som gäller både den handlande sektorn och den sektor som inte omfattas av utsläppshandeln, dvs. den så kallade ansvarsfördelningssektorn. Den klimatpolitiska planen på medellång sikt gäller endast ansvarsfördelningssektorn, och till den räknas utsläpp från trafiken, jordbruket, separat uppvärmning av byggnader, avfallshantering och F-gaser. Utöver dessa analyseras i planen också olika kopplingar mellan sektorerna samt genomgående teman, såsom konsumtionens inverkan, det lokala klimatarbetets betydelse och offentlig upphandling. Planen preciserar och kompletterar de åtgärder som fastställts i energi- och klimatstrategin med tanke på en minskning av utsläppen inom ansvarsfördelningssektorn.

Nationella klimat- och energipolitiska mål har därtill ställts i energi- och klimatfärdplanen 2050, som färdigställdes 2014.

Ytterligare information

Miljörådet Merja Turunen, tfn 0295 250 301, fornamn.efternamn@ym.fi

Publicerad 15.5.2013 kl. 15.46, uppdaterad 27.9.2017 kl. 8.17