Lagstiftning för att trygga naturens mångfald

Syftet med naturvårdslagen är att

  • bevara naturens mångfald
  • vårda naturens skönhet och landskapets värde
  • stöda hållbart nyttjande av naturtillgångarna och av naturmiljön
  • öka kännedomen om och intresset för naturen 
  • främja naturforskningen.

Naturvårdslagen tillämpas på natur- och landskapsskyddet och landskapsvården. Med stöd av naturvårdslagen kan man bland annat inrätta naturskyddsområden på statlig mark. Lagen fastställer också användningen av dessa områden. Statsrådet kan precisera regionala bestämmelser genom förordningar. Bestämmelserna i naturvårdslagen om fridlysning av arter gäller också områden som nyttjas med tanke på ekonomisk vinning. I fråga om skötseln av skogarna och skogsbruket är dock skogslagen viktigast.0/

De mest värdefulla forsarna har skyddats mot utbyggnad genom forsskyddslagen. Det finns också särskilda lagar om skydd av vissa vattendrag eller delar av sådana.

Lagstiftning om naturskador

Föreskrifter om hur olyckor och andra skador genom förorening ska förebyggas finns förutom i miljöskyddslagstiftningen också i havsskyddslagstiftningen, kemikalielagstiftningen och kärnenergilagen.

Miljöskadelagstiftningen

EU-lagstiftning

De viktigaste EU-bestämmelserna om naturskydd är fågeldirektivet och habitatdirektivet.

EU:s habitatdirektiv och fågeldirektiv

Därtill tryggas naturens mångfald bland annat genom:

Ödemarkslag (62/1991)
Marktäktslag (555/1981)
Statsrådets förordningom marktäkt (926/2005)
Lagom skydd av valar (1112/1982)
Terrängtrafiklag (1710/1995)
Markanvändnings- och bygglag (132/1999)
Vattenlag (587/2011)

Allemansrätten

Allemansrätten betyder att vem som helst i Finland fritt kan röra sig i naturen, oavsett vem som äger eller innehar området.

Ytterligare information

Regeringsrådet Satu Sundberg, tfn 02952 50278, förnamn.efternamn@ym.fi
Regeringssekreterare Heikki Korpelainen, tfn 02952 50135, förnamn.efternamn@ym.fi

Publicerad 14.5.2013 kl. 14.23, uppdaterad 1.9.2016 kl. 15.46