Internationellt samarbete inom naturvården

Finland har länge deltagit i det internationella samarbetet kring miljövård. Finland har också förbundit sig till flera internationella överenskommelser som eftersträvar att trygga den biologiska mångfalden.

lippu
Matti Nummelin

Biodiversitetskonventionen

Finland var ett av de första länderna som undertecknade konventionen om biologisk mångfald (Convention on Biological Diversity, CBD), som är den viktigaste överenskommelsen för tryggande av biologisk mångfald. Konventionen har ratificerats av 193 parter, inklusive EU. Konventionen trädde i kraft 1993.

Målet för konventionen är bevarandet av växt- och djurarter och ekosystem, hållbart utnyttjande av naturresurserna samt rättvis fördelning av vinster från nyttjandet av genetiska resurser. Mångfalden ska tryggas genom åtgärder som höjer värdet på den ursprungliga naturen, arterna och deras genetiska resurser.

Nationella strategier och handlingsplaner för biologisk mångfald (NBSAP) är centrala för verkställandet av konventionen.

Partsmöten för konventionen ordnas vartannat år. Det senaste mötet (Conference of the Parties, COP) hölls i Hyderabad i Indien i oktober 2012.

Protokoll som lyder under konventionen:

Globala miljöfonden (GEF) fungerar som finansieringsmekanism för konventionen och protokollen.

Konventioner om artskydd

Konventionen om internationell handel med hotade arter av vilda djur och växter

Syftet med överenskommelsen om internationell handel med hotade arter av vilda djur och växter (Convention on international trade in endangered species of wild flora and fauna, CITES) är att skydda vilda växter och djur genom att övervaka handeln med dem. I konventionen har upptagits arter som har blivit hotade eller som riskerar att bli hotade till följd av internationell handel med dem.

Finland godkände konventionen 1976. Inom EU verkställs CITES-konventionen genom EU:s egen CITES-lagstiftning.

Bernkonventionen

Bernkonventionen d.v.s. den europeiska naturskyddskonventionen (Convention on the Conservation of European Wildlife and Natural Habitats) gäller skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö. Konventionen har resulterat i den Europeiska gemenskapens egna rättsakter (Nätverket Natura 2000 samt habitat- och fågeldirektiven).

Bonnkonventionen

Konventionen om skydd av flyttande vilda djur, d.v.s. Bonnkonventionen, är inriktad på skydd av sådana vilda djurarter som har sitt utbredningsområde över flera stater. Finland ratificerade konventionen år 1988.

Konventionen vill nå sina mål på två sätt:

  1. genom att vidta kraftfulla skyddsåtgärder för att skydda de arter som nämns i bilaga I till konventionen och
  2. genom att ingå regionala underavtal mellan medlemsstaterna för att skydda de arter som nämns i bilaga II till konventionen.

Finland har ratificerat följande underavtal: överenskommelsen om skydd av Europas fladdermöss (EUROBATS), avtalet om bevarande av flyttande sjöfåglar i Afrika och Eurasien (AEWA) samt överenskommelsen om skydd av småvalar i Östersjön och Nordsjön (ASCOBANS).

ASCOBANS (Agreement on Conservation of Small Cetaceans in Baltic Sea, North East Atlantic, Irish and North Seas) skyddar småvalarna i Östersjön, nordöstra Atlanten, Irländska sjön och Nordsjön. Finland ratificerade konventionen år 1999. Området som avtalet gäller utvidgades 2008 till att även omfatta nordöstra Atlanten och Irländska sjön.

EUROBATS (The Agreement on the Conservation of Populations of European Bats) är ett regionalt skyddsavtal för Europas fladdermöss och deras livsmiljöer. Alla de elva arter av fladdermöss som förekommer i Finland omfattas av avtalet. I Finland trädde avtalet i kraft år 1999 (FördrS 104/1999).

AEWA (African-Eurasian Migratory Water Bird Agreement) d.v.s. avtalet om bevarande av flyttande sjöfåglar i Afrika och Eurasien trädde i kraft i Finland år 2000 (FördrS 9/2000). Syftet med avtalet är att främja skyddet av vattenfåglar och deras livsmiljöer under övervintring och förflyttning på deras häcknings- och viloplatser. De fåglar som avses i avtalet och som påträffas i Finland är fridlysta enligt naturvårdslagen med undantag av några vattenfåglar som nämns i jaktlagen.

Ramsarkonventionen skyddar våtmarker som har internationellt värde som livsmiljöer för vattenfåglar. Som våtmarker räknas enligt konventionen hav och kuster, insjöar och stränder, torvmarker, kulturbiotoper, svämskogar i inlandet samt byggda våtmarker. Konventionen förutsätter utnämning av särskilda Ramsar-områden. Finland ratificerade konventionen år 1974.

Valfångstmoratoriet har som mål att skydda valstammarna och reglera valfångsten. Valfångstkommissionen förbjöd kommersiell valjakt år 1986. För tillfället fastställer valfångstkommissionen de fångstkvoter som är tillåtna endast för ursprungsfolk. Finland ratificerade konventionen år 1983.

Konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv (UNESCO:s världsarvskonvention). Konventionen syftar till att fungera som ett internationellt och nationellt system för att bevara och vårda de mest värdefulla delarna av natur- och kulturmiljön som mänsklighetens gemensamma arv. UNESCO upprätthåller och kompletterar årligen listan över världsarv (World Heritage List).

Landskapskonventionen

Målsättningarna för landskapsvården och landskapsskyddet fastställs på en allmän nivå i den europeiska landskapskonventionen som trädde i kraft i Finland 2006.

Övrigt internationellt samarbete

Finland blev medlem i Internationella naturvårdsunionen (IUCN) år 1968.

Mer information

Miljöråd Kristiina Niikkonen, tfn 02952 50198, fornamn.efternamn@ym.fi

Konsultativ tjänsteman Marina von Weissenberg, tfn 02952 50321, fornamn.efternamn@ym.fi

Publicerad 23.4.2013 kl. 15.54, uppdaterad 19.5.2016 kl. 9.51