Genombrott vid klimatmötet i Paris – resultatet ett klimatavtal som är bindande för alla länder

Pressmeddelande 14.12.2015 kl. 14.23

Jordbruks- och miljöminister Kimmo Tiilikainen: "Ett efterlängtat, nödvändigt och omvälvande beslut"

COP21 logo
 

Under klimatmötet i Paris ingicks på lördag kväll ett nytt, täckande och juridiskt bindande klimatavtal som ska leda till globala utsläppsminskningar från 2020. I och med avtalet är det första gången så gott som alla länder i världen har meddelat att de är beredda att vidta åtgärder för att begränsa klimatförändringen.

"Detta är ett efterlängtat, nödvändigt och omvälvande beslut. Världen är nu redo för det som tidigare inte varit möjligt. Även om avtalet inte är perfekt är det ett historiskt dokument som kommer att definiera de kommande årtiondena", säger jordbruks- och miljöminister Kimmo Tiilikainen.

Avtalet är långsiktigt och kompletterar FN:s ramkonvention om klimatförändring från 1992.

Utsläppsneutralitet under senare halvan av århundradet

Enligt det klimatavtal som ingicks i Paris bör hela världens utsläpp och kolsänkor vara i jämvikt under den senare hälften av århundradet. Höjningen av den globala medeltemperaturen bör klart begränsas till högst två grader, och man bör eftersträva åtgärder som begränsar uppvärmningen till högst 1,5 grad. Det var i synnerhet de länder som är mest sårbara i fråga om klimatförändringen som drev det senare målet, eftersom det klart minskar de risker som klimatförändringen medför.

"Bägge riktlinjerna är viktiga signaler för världen. Skrivningen om utsläppsneutralitet och utsläppsminskningsmålet hade kunnat vara kraftigare och innehålla ett konkret målår. Den nuvarande formuleringen berättar att vi tillsammans ställer om till ett kolsnålt samhälle. Det lönar sig för företag, placerare, städer och medborgare att i fortsättningen fatta sina beslut med tanke på det", säger minister Tiilikainen.

Utöver utsläppsminskningsmålen har det i avtalet också ställts upp ett långsiktigt mål för anpassningen till klimatförändringen. Betydelsen av anpassning och anpassningsplaner framhävs och anges vara lika viktig som stävjandet av klimatförändringen.

Den skarpa indelningen av länder i två läger bröts ned

I FN:s ramkonvention om klimatförändring från 1992 har länderna delats in i utvecklingsländer och industriländer, och endast industriländerna har ålagts skyldigheter. Efter det har världen förändrats: t.ex. Kina står redan för mer än en femtedel av världens utsläpp, och många av de länder som tidigare klassats som utvecklingsländer hör nu till de rikaste länderna i världen. En av de centrala utmaningarna under förhandlingarna i Paris var att slopa denna skarpa tudelning så att avtalet bättre kan avspegla ländernas utvecklings- och utsläppsnivå.

Slutresultatet var en kompromiss. Alla länder ska i fortsättningen planera och genomföra utsläppsminskningar och berätta om dem på ett öppet och genomskinligt sätt. Åtgärderna är nationellt fastställda och har därmed satts i förhållande till landets utvecklingsnivå. Åtgärderna ska också skärpas med tiden. Alla länder ska rapportera sina utsläpp och vilka steg de tagit mot målet. I och med detta bröts den skarpa tudelningen i fråga om ansvar.

Tillväxtländerna åläggs dock inte att finansiera de fattigaste ländernas klimatåtgärder. Tillväxtländerna möttes även av flexibilitet när det gäller rapporteringen av klimatåtgärderna, och de utvecklade länderna är skyldiga att stödja rapporteringen.

Klimatåtgärderna utvärderas vart femte år

Sammanlagt 186 länder har ingått nationella åtaganden om utsläppsminskningar för tiden efter 2020. Dessa åtaganden täcker sammanlagt mer än 95 % av de globala utsläppen. De ingångna åtagandena om utsläppsminskningar är enligt olika bedömningar inte tillräckliga för att begränsa uppvärmningen till högst två grader.

Med tanke på avtalets effekt är det därför särskilt viktigt att åtgärderna utvärderas och uppdateras med fem års mellanrum, vilket EU och Finland förespråkat, och då förbinder sig länderna att bereda och lämna in nya bidrag. För industriländernas del omfattar utsläppsmålen hela ekonomin, och även de övriga länderna strävar efter sådana mål. Förutom utsläppsminskningsmålen kommer också utvecklingen inom klimatfinansieringen att ses över med fem års mellanrum, liksom även ländernas åtgärder för att anpassa sig till klimatförändringen.

Klimatåtgärderna förs in i det offentliga register som klimatkonventionens sekretariat upprätthåller. Den första översynen av ländernas klimatåtgärder i förhållande till utsläppsmålet kommer att ordnas 2018, dvs. redan innan det nya avtalet träder i kraft.

Även möjligheterna att jämföra och bedöma ländernas åtaganden om utsläppsminskningar kommer att förbättras. Informationskraven i åtagandena fastställs av en arbetsgrupp som inrättas för ändamålet. Avtalet ålägger även länderna att noggrannare rapportera sina utsläpp, vilket underlättar uppföljningen av de framsteg som görs när det gäller utsläppsminskningsmålen.

"Det stod redan länge klart att de utsläppsmål som meddelats med tanke på Parisavtalet inte blir bindande i internationell rätt. Många länder, t.ex. USA och Indien, var inte redo för en sådan lösning. Alla länder är dock skyldiga att vidta åtgärder för att uppnå de mål de själva meddelat", säger Finlands chefsförhandlare Harri Laurikka.

Klimatfinansieringen till tillväxtländerna fortsätter och finansieringsbasen utvidgas

Klimatfinansieringen, som erbjuds för att stödja klimatåtgärderna i tillväxtländerna, är en viktig del av Parisavtalet. I klimatfinansieringen ingår både offentlig och privat finansiering. Industriländerna åtog sig att fortsätta klimatfinansieringen efter 2020 och att ta en ledande roll i klimatfinansieringen. Det finns många tänkbara finansieringskällor, kanaler och metoder för klimatfinansieringen. Finansieringsnivån ligger på 100 miljarder US-dollar per år 2020–2025, men utöver industriländerna ansluter sig nya länder till gruppen med finansiärer. Finansieringsmålet ses över 2025.

De små örikena och de minst utvecklade länderna har krävt att de skador och förluster som klimatförändringen orsakar ska beaktas i högre grad. I avtalet fastställs att mekanismen för skador och förluster (Loss and damage), som inrättades i Warszawa 2013, fortsätter även efter 2020. Utvecklingsländerna har emellertid inte rätt att få ersättning när skador och förluster behandlas.

Samarbetsmöjligheter för att minska utsläppen

I avtalet skrevs in en möjlighet för länderna att idka samarbete för att minska utsläppen t.ex. genom utsläppshandel. I ländernas samarbete ska dubbel bokföring av utsläppsminskningar undvikas, dvs. att samma utsläppsminskningar räknas med i fullgörandet av skyldigheterna både när det gäller det land där minskningen genomförs och det land som genomför minskningen. Genom avtalet inrättades en ny utsläppshandelsmekanism. Mekanismen liknar i hög grad de existerande mekanismerna i Kyotoprotokollet, och avsikten är att man kommer överens om reglerna för mekanismen vid nästa partskonferens 2016. EU:s utsläppshandelssystem fortsätter oförändrat.

Ett övergripande avtal ligger i Finlands intresse

Alla stora industriländer och utsläppare deltar i avtalet. Den slutliga nivån för ikraftträdande har fastställts så att minst 55 parter och 55 procent av världens utsläpp måste fås med i avtalet. Ett övergripande avtal förbättrar industrins konkurrensläge i Europa.

”Avtalet bidrar till att trygga de nuvarande arbetsplatserna inom industrin också i Finland. Samtidigt öppnar de ökade klimatåtgärderna stora tillväxtmöjligheter för företag inom miljöteknik. Det lönar sig att ta vara på den här möjligheten också i Finland”, säger minister Tiilikainen.

EU och Finland har haft en nyckelroll i förhandlingarna. EU visade vägen bl.a. genom att ställa egna mål om utsläppsminskningar i god tid och genom att aktivt bygga en sammanslutning med länder som driver en ambitiös klimatpolitik.

”Genom fransk diplomati och EU:s aktiva grepp fick vi mycket till stånd i Paris. Dessa egenskaper behövs också i fortsättningen, eftersom arbetet sannerligen inte slutar här. Paris är endast en vändpunkt, och de kommande åren visar hur effektivt avtalet verkligen är”, säger minister Tiilikainen.

Jordbruks- och miljöminister Kimmo Tiilikainen förhandlade i Paris för EU i den grupp som behandlade ansvarsfördelningen mellan länderna och användningen av skogarna.

”För Finland är det också viktigt att skogarnas betydelse som kolsänka erkänns på allmänt plan i avtalet.”

”Klimatförändringen berör hela mänskligheten. Därför anser jag att det är viktigt att de mänskliga rättigheterna, arbetstagarnas ställning, kvinnornas rättigheter, rättvisan mellan generationerna och ursprungsfolkens ställning erkänns i inledningen till avtalet.”

Nästa partskonferens i anslutning till klimatavtalet arrangeras i Marrakech i Marocko i november 2016.

Mer information

Begäran om intervju med ministern:

Jyrki Peisa, jordbruks- och miljöministerns specialmedarbetare, miljöministeriet, tfn +358 50 364 083, fornamn.efternamn@ymparisto.fi

Avtalet och förhandlingsprocessen:

Harri Laurikka, chefsförhandlare, miljöministeriet, tfn +358 295 250 156, fornamn.efternamn@ymparisto.fi

Finansieringsfrågor:

Folke Sundman, utrikesministeriet, tfn +358 295 351 035, fornamn.efternamn@formin.fi, och

Outi Honkatukia, finansministeriet, tfn +358 40 485 7346, fornamn.efternamn@vm.fi

Skogsfrågor: Heikki Granholm, jord- och skogsbruksministeriet, tfn +358 40 077 4298, fornamn.efternamn@mmm.fi

Frågor som gäller utsläppshandelsmekanismerna: Karoliina Anttonen, arbets- och näringsministeriet, tfn +358 50 396 0086, fornamn.efternamn@tem.fi

Frågor som gäller anpassningen och skador och förluster till följd av klimatförändringen: Johanna Pietikäinen, tfn +358 40 480 6064, fornamn.efternamn@formin.fi

Frågor som gäller rapportering och transparensen i utsläppsminskningarna:
Riitta Pipatti, Statistikcentralen, tfn +358 50 500 5247, fornamn.efternamn@tilastokeskus.fi

Riikka Lamminmäki, kommunikationsexpert, miljöministeriet, tfn +358 50 524 5269, fornamn.efternamn@ymparisto.fi