Internationellt samarbete och EU-frågor

Kemikaliernas miljöpåverkan har inga gränser. För att nivån på miljöskyddet ska hållas hög förutsätts samarbete såväl inom Europa som globalt. Miljöministeriet ansvarar för det internationella samarbete som syftar till att förhindra miljöolägenheter på grund av kemikalier, och ansvaret omfattar också utveckling och verkställande av EU-lagstiftningen.

De viktigaste internationella kemikalieavtalen är

  • Rotterdamkonventionen som reglerar exporten av förbjudna och starkt begränsade kemikalier (PIC-konventionen)
  • Stockholmskonventionen om långlivade organiska föroreningar (POP)
  • FN:s ekonomiska kommission för Europas POP-protokoll
  • Den internationella konventionen om kvicksilver
  • Strategin för internationell kemikaliehantering (SAICM, Strategic Approach to International Chemicals Management)

Rotterdamkonventionen (PIC-konventionen) reglerar exporten av förbjudna och starkt begränsade kemikalier

Rotterdamkonventionen grundar sig på ett förfarande för förhandsgodkännande (Prior Informed Consent, PIC). I enlighet med det förfarandet får de kemikalier som omfattas av konventionen bara föras in i sådana länder som på förhand gett sitt medgivande till införsel. De länder som importerar sådana kemikalier erbjuds information och verktyg för att kunna identifiera de farliga kemikalierna. Avtalsparterna kan besluta om eventuell begränsning av kemikalieimporten och meddela beslutet till de andra avtalsparter som har förbundit sig att följa importbegränsningarna.

Rotterdamkonventionen omfattar 43 kemikalier eller grupper av kemikalier. Till de kemikalier som förfarandet med förhandsgodkännanden gäller hör t.ex. blyföreningar som orsakar allvarliga olägenheter för miljö eller hälsa samt de flesta bekämpningsmedlen.

Rotterdamkonventionen trädde i kraft i februari 2004. Finland godkände den i juni 2004. Konventionen har ratificerats av 144 parter.

Inom EU har Rotterdamkonventionen genomförts genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 689/2008 om export och import av farliga kemikalier. Förordningen är till vissa delar striktare än den internationella konventionen.

Stockholmskonventionen om långlivade organiska föroreningar (POP)

Med POP-föreningar (Persistent Organic Pollutant) avses föreningar som är synnerligen beständiga, sprider sig långa vägar från utsläppskällan, ansamlas i organismer och redan i låga halter kan orsaka allvarliga olägenheter för människors hälsa eller miljön. Eftersom dessa ämnen sprider sig långt från utsläppskällorna, behövs det internationella åtgärder för att begränsa de skadligaste POP-föreningarna.

Stockholmskonventionen, som medför globala begränsningar, trädde i kraft 2004. Finland ratificerade konventionen 2002. Konventionen har sammanlagt 178 parter, och den är därmed ett av de största miljöavtalen vad omfattningen beträffar.

Konventionen ska eliminera eller starkt begränsa produktion, användning och utsläpp av, och handel med, de POP-föreningar som omfattas av konventionen . I början gällde konventionen ett "smutsigt dussin", dvs. följande 12 POP-föreningar: aldrin, dieldrin, endrin, DDT, heptaklor, klordan, mirex, toxafen, hexaklorbensen, PCB samt dioxiner och furaner. År 2009 godkände parterna en begränsning av produktionen och användningen av nio nya föreningar, och det totala antalet steg därmed till 21. De ämnen som tillkom 2009 är lindan (HCH) och dess tillhörande isomerer (alfa- och beta-HCH), perfluoroktansulfonat (PFOS), de bromerade flamskyddsmedlen penta- och oktabromdifenyleter (PBDE), flamskyddsmedlet hexabrombifenyl (HBB), klordekon som använts som pesticid samt pentaklorbensen (PeCB) som använts som flamskyddsmedel och i produktionen av pesticider.

Inom Europeiska unionen sätts förpliktelserna i Stockholmskonventionen i kraft genom POP-förordningen (EG) nr 850/2004 jämte ändringar.

FN:s ekonomiska kommission för Europas POP-protokoll

FN:s ekonomiska kommission för Europas (ECE) konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar (Convention for Long-Range Transboundary Air Pollution) utökades med ett protokoll om POP-föreningar i Århus 1998. Med detta protokoll begränsas användningen och utsläpp av sammanlagt 16 POP-föreningar. Finland godkände protokollet 2002. Protokollet trädde i kraft i oktober 2003, och för närvarande är parterna 29 till antalet.

De 16 föreningar som begränsas genom POP-protokollet är följande: aldrin, dieldrin, endrin, DDT, heptaklor, klordan, mirex, toxafen, klordekon, HCH (lindan), hexabrombifenyl, hexaklorbenzen, PCB, dioxiner och furaner samt PAH-föreningar. År 2009 införlivades sju nya ämnen.

Även POP-protokollet har genomförts genom POP-förordningen (EG) nr 850/2004 jämte ändringar.

Den internationella konventionen om kvicksilver

Inom ramen för FN:s miljöprogram har det fattats beslut om en global konvention för att minska olägenheter orsakade av kvicksilver. Konventionen undertecknades i Minamata i Japan i oktober 2013. Konventionen träder i kraft när den har ratificerats av 50 länder, vilket enligt preliminära uppskattningar blir år 2018.

När konventionen träder i kraft kommer den att förbjuda tillverkning, export och import av de produkter som innehåller allra mest kvicksilver, såsom batterier, kvicksilverbrytare, kosmetik och mätapparatur. Förbudet kommer att gälla från och med 2020. Användningen av amalgam som plomber i tänder kommer att dras ned till ett minimum. Användningen av kvicksilver i kloralkaliindustrin ska upphöra senast 2025. Utsläppen av kvicksilver i luft ska begränsas i fråga om de mest betydande utsläppskällorna, t.ex. kolförbränning och avfallsförbränning.

Genom konventionen begränsas dessutom den internationella handeln med kvicksilver och framställningen av kvicksilver, och konventionen förpliktar vidare till hållbar avfallshantering och trygg lagring av kvicksilver. Den största användningen av kvicksilver, dvs. när guldet utvinns ur marksubstans vid småskalig guldutvinning, begränsas.

Konventionen är synnerligen viktig för Finland och de arktiska länderna, eftersom kvicksilver är ett ämne som sprider sig långa vägar och ansamlas i polarområdena.

Strategin för internationell kemikaliehantering (SAICM)

Strategin för internationell kemikaliehantering (SAICM, Strategic Approach to International Chemicals Management) godkändes i februari 2006 på hög politisk nivå. Den ska genomföra det mål som fastställdes vid toppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg 2002, nämligen att de skador på människors hälsa och miljön som uppkommer av användning och produktion av kemikalier ska fås under kontroll senast 2020. SAICM eftersträvar en globalt hållbar hantering av kemikalier och betonar vikten av sådan hantering när det gäller att främja en hållbar utveckling.

Målet med SAICM är att minska riskerna, förbättra riskhanteringen i samband med kemikalier, utvidga samarbetet mellan olika aktörer och stödja utvecklandet av teknisk aktionsberedskap i synnerhet i utvecklingsländerna. Strategin hjälper till att identifiera vilka åtgärder som behövs för att kemikaliehanteringen ska förbrättras, stöder genomförandet av dessa åtgärder, betonar vikten av ökad kunskap och utbildning och förebygger illegal handel med kemikalier. SAICM omfattar såväl miljövård som skydd av konsumenters och arbetstagares hälsa. Strategin syftar också till att främja samarbete mellan de olika internationella kemikalieavtalen.

Bland de ämnen som förutsätter riskhantering prioriteras kemikalier som orsakar särskilda problem, t.ex. ämnen som är cancerframkallande, som påverkar fortplantningsförmågan och utvecklingen, som ansamlas och blir bestående i miljön eller som har immunologiska eller neurologiska verkningar.

Publicerad 6.8.2014 kl. 11.18, uppdaterad 24.5.2016 kl. 10.14