Internationellt samarbete och EU-frågor

Kemikaliernas miljöpåverkan har inga gränser. För att nivån på miljöskyddet ska hållas hög förutsätts samarbete såväl inom Europa som globalt. Miljöministeriet ansvarar för det internationella samarbete som syftar till att förhindra miljöolägenheter på grund av kemikalier, och ansvaret omfattar också utveckling och verkställande av EU-lagstiftningen.

De viktigaste internationella kemikalieavtalen är

  • Rotterdamkonventionen som reglerar exporten av förbjudna och starkt begränsade kemikalier (PIC-konventionen)
  • Stockholmskonventionen om långlivade organiska föroreningar (POP)
  • FN:s ekonomiska kommission för Europas POP-protokoll
  • Den internationella konventionen om kvicksilver
  • Strategin för internationell kemikaliehantering (SAICM, Strategic Approach to International Chemicals Management)

Rotterdamkonventionen (PIC-konventionen) reglerar exporten av förbjudna och starkt begränsade kemikalier

Rotterdamkonventionen grundar sig på ett förfarande med förhandsgodkännande (Prior Informed Consent, PIC). I enlighet med det förfarandet får de kemikalier som omfattas av konventionen bara föras in i sådana länder som på förhand gett sitt medgivande till införsel. De länder som importerar sådana kemikalier erbjuds information och verktyg för att kunna identifiera de farliga kemikalierna. Avtalsparterna kan besluta om eventuell begränsning av kemikalieimporten och meddela beslutet till andra avtalsparter som har förbundit sig att följa importbegränsningarna.

Rotterdamkonventionen omfattar 52 kemikalier eller grupper av kemikalier. Till de kemikalier som förfarandet med förhandsgodkännanden gäller hör t.ex. blyföreningar som orsakar allvarliga olägenheter för miljö eller hälsa samt flera bekämpningsmedel.

Rotterdamkonventionen trädde i kraft i februari 2004. Finland godkände den i juni 2004. Konventionen har ratificerats av 161 parter.

Inom EU har Rotterdamkonventionen genomförts genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 649/2012 om export och import av farliga kemikalier (den så kallade PIC-förordningen). Förordningen är till vissa delar striktare än den internationella konventionen och den revideras med jämna mellanrum genom kommissionens delegerade akter.

Stockholmskonventionen om långlivade organiska föroreningar (POP)

Med långlivade organiska föroreningar (Persistent Organic Pollutant, POP) avses föreningar som är synnerligen beständiga, sprider sig långa vägar från utsläppskällan, ansamlas i organismer och redan i låga halter kan orsaka allvarliga olägenheter för människors hälsa eller miljön. Eftersom dessa ämnen sprider sig långt från utsläppskällorna, behövs det internationella åtgärder för att begränsa de skadligaste POP-föreningarna.

Stockholmskonventionen, som medför globala begränsningar, trädde i kraft 2004. Finland ratificerade konventionen 2002. Konventionen har sammanlagt 182 parter, och den är därmed ett av de största miljöavtalen vad omfattningen beträffar.

Konventionen ska eliminera eller starkt begränsa produktion, användning och utsläpp av, och handel med, de POP-föreningar som omfattas av konventionen. I början gällde konventionen ett dussin POP-föreningar: aldrin, dieldrin, endrin, DDT, heptaklor, klordan, mirex, toxafen, hexaklorbensen, PCB samt dioxiner och furaner. Avtalsparterna har senare på sina möten nått överenskommelse om en begränsning av produktionen och användningen av ytterligare ett antal föreningar, och som ett resultat av detta omfattar Stockholmskonventionen i dag sammanlagt 28 kemikalier eller grupper av kemikalier.

Inom Europeiska unionen har förpliktelserna i Stockholmskonventionen ursprungligen satts i kraft genom en EU-förordning från 2004 (den så kallade POP-förordningen). Förordningen har reviderats flera gånger. Den senaste ändringen av POP-förordningen (EU) 2019/1021 trädde i kraft i juli 2019.

FN:s ekonomiska kommission för Europas POP-protokoll

FN:s ekonomiska kommission för Europas (ECE) konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar (Convention for Long-Range Transboundary Air Pollution) utökades 1998 med ett protokoll om POP-föreningar i Århus. Med detta protokoll begränsas användningen och utsläpp av sammanlagt 16 POP-föreningar. Finland godkände protokollet 2002. Protokollet trädde i kraft i oktober 2003, och för närvarande är parterna 30 till antalet.

De 16 föreningar som begränsas genom POP-protokollet är följande: aldrin, dieldrin, endrin, DDT, heptaklor, klordan, mirex, toxafen, klordekon, HCH (lindan), hexabrombifenyl, hexaklorbenzen, PCB, dioxiner och furaner samt PAH-föreningar. År 2009 införlivades sju nya ämnen.

Även POP-protokollet har i EU genomförts genom POP-förordningen från 2004, som senast ändrades genom förordning (EU) 2019/1021.

Minamatakonventionen om kvicksilver

Minamatakonventionen om kvicksilver, som förhandlats fram inom FN:s miljöprogram (UNEP), undertecknades i Kumamoto i Japan i oktober 2013. Samtidigt anslöt sig Europeiska unionen och de flesta medlemsstaterna, inklusive Finland, till konventionen. Konventionen har undertecknats av 128 stater och hittills ratificerats av 111 stater. Finlands godkännandeinstrument deponerades den 1 juni 2017. Konventionen är synnerligen viktig för Finland och de arktiska länderna, eftersom kvicksilver är ett giftigt ämne som sprider sig långa vägar och ansamlas i polarområdena.

Minamatakonventionen omfattar kvicksilvrets hela livscykel och syftar till att skydda människors hälsa och miljön. Genom konventionen förbjuds tillverkning, export och import av de produkter som innehåller allra mest kvicksilver, såsom batterier, kvicksilverbrytare, kosmetika och mätapparatur. Förbudet gäller från och med 2020. Användningen av amalgam som plomber i tänder bör dras ned till ett minimum. Konventionen innehåller bestämmelser om förbud eller om verksamhetsförhållandena för många tillverkningsprocesser där kvicksilver används, och parterna uppmanas undvika nya sätt att använda kvicksilver i produkter och tillverkningsprocesser. Användningen av kvicksilver i exempelvis kloralkaliindustrin ska upphöra senast 2025. Utsläppen av kvicksilver till luft ska begränsas i fråga om de mest betydande utsläppskällorna, t.ex. kolförbränning och avfallsförbränning.

Genom konventionen begränsas dessutom den internationella handeln med kvicksilver och produktionen av kvicksilver, och konventionen förpliktar vidare till hållbar avfallshantering och trygg lagring av kvicksilver. Den största användningen av kvicksilver, dvs. när guldet utvinns ur marksubstans vid småskalig guldutvinning, begränsas.

Publicerad 27.8.2019 kl. 10.27, uppdaterad 27.8.2019 kl. 10.23