Gå till innehållet

Begränsning av klimatförändringen

Klimatförändringen är ett världsomspännande problem som kan lösas genom att vi minskar utsläppen av växthusgaser som orsakar global uppvärmning.

Klimatpolitik bedrivs på såväl internationella som lokala arenor. Kärnan i den internationella klimatpolitiken är FN:s klimatkonvention, Parisavtalet och Kyotoprotokollet. Europeiska unionen är en betydande klimatpolitisk aktör, och Finland deltar i klimatförhandlingarna som medlem i unionen. Inom Europeiska unionen fastställs egna klimatpolitiska mål som också är förpliktande för Finland. Dessutom bedriver Finland en stark nationell klimatpolitik.

Feodor Gurvits, YHA Kuvapankki
Feodor Gurvits, Miljöförvaltningens bildbank

I Finland koordinerar miljöministeriet de klimatförhandlingar som förs under FN:s klimatkonvention samt Europeiska unionens förhandlingar om klimatfrågor. Ministeriet är också den nationellt ansvariga myndigheten när det gäller FN:s klimatkonvention. Inom den nationella klimatpolitiken ansvarar miljöministeriet för till exempel markanvändnings- och områdesplaneringspolitiken, avfallspolitiken och byggandet, som är starkt kopplade till klimatfrågor.

Utgångspunkterna för Finlands klimatpolitik

Finland följer FN:s ramkonvention om klimatförändringar, dvs. FN:s klimatkonvention, som Finland ratificerade 1994. Klimatkonventionens innehåll preciseras i Kyotoprotokollet där det anges åtaganden för att minska växthusgasutsläppen för de länder som har tillträtt protokollet. Den första åtagandeperioden enligt Kyotoprotokollet gällde åren 2008–2012 och den andra åtagandeperioden gäller åren 2013–2020. Dohaändringen, som gäller den andra åtagandeperioden, har inte ännu trätt i kraft, men 137 parter har förbundit sig till ändringen (läget i maj 2020).

Klimatavtalet från Paris antogs 2015 och trädde internationellt i kraft 2016. Vid klimatmötet i Katowice 2018 kom parterna överens om regler för genomförandet av avtalet. De åtaganden som parterna ingått med tanke på Parisavtalet gäller tiden efter 2020. I samband med klimatförhandlingarna försöker man också hitta lösningar på hur utsläppen från alla länder ska kunna minskas kraftigare. De utsläppsminskningsåtaganden som länderna hittills har gett löfte om räcker inte till för att nå det internationellt fastställda målet om att begränsa den globala uppvärmningen till högst två grader.

Effekterna av de internationella klimatåtgärderna utvärderas på vetenskapliga grunder. Den mellanstatliga panelen för klimatförändringar (Intergovernmental Panel on Climate Change, IPCC) tillhandahåller information om bakgrunden till klimatförändringen, dess effekter och metoder för att begränsa den. IPCC:s femte utvärderingsrapport färdigställdes 2013–2014. IPCC publicerade 2018 en specialrapport om 1,5 gradermålet.

Europeiska unionens utsläppsminskningsmål för 2020 är en minskning med 20 procent jämfört med 1990 års nivå. Direktivet om utsläppshandel och ansvarsfördelningsbeslutet säkerställer att EU når detta mål.

Genom Europeiska rådets beslut har EU också förbundit sig att minska sina växthusgasutsläpp med minst 40 procent före 2030 jämfört med 1990 års nivå. I slutet av 2017 nåddes enighet om hur detta mål ska förverkligas, i och med att revideringen av utsläppshandelsdirektivet och ansvarsfördelningen mellan medlemsstaterna när det gäller utsläppsminskningar (förordningen om ansvarsfördelningen) antogs. Finlands åtagande om utsläppsminskning är 39 procent före 2030 inom sektorerna utanför utsläppshandeln jämfört med 2005 års nivå. Dessutom fastställdes det för första gången ett bindande åtagande också för sektorn för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (den s.k. LULUCF-sektorn). Sommaren 2018 nådde man också enighet om målen för förnybar energi och energieffektivitet. Andelen förnybar energi kommer att höjas till 32 procent före 2030 och energianvändningen effektiviseras med minst 32,5 procent före 2030 jämfört med hur utvecklingen skulle se ut om inga politiska åtgärder för effektivare energianvändning vidtogs (det s.k. basscenariot). Modellen för styrning av energiunionen skapar ramar för övervakningen av EU:s energi- och klimatmål.

Klimatlagen (609/2015) innehåller nationella bestämmelser om beredningen av klimatpolitiska planer och uppföljningen av genomförandet. Målet med det planeringssystem som avses i klimatlagen är att bidra till att säkerställa att Finlands totala utsläpp av antropogena växthusgaser i atmosfären har minskat med minst 80 procent senast 2050.

Den första klimatpolitiska planen på medellång sikt färdigställdes i september 2017 och godkändes av riksdagen i mars 2018. Planen ska tillsammans med den nationella energi- och klimatstrategi som färdigställdes i slutet av 2016 förverkliga de klimat- och energipolitiska mål som ställts i regeringsprogrammet för statsminister Sipiläs regering.

I den nationella energi- och klimatstrategin anges de centrala mål och riktlinjer för 2030 som gäller både den handlande sektorn och den sektor som inte omfattas av utsläppshandeln, dvs. den så kallade ansvarsfördelningssektorn. Den klimatpolitiska planen på medellång sikt gäller endast ansvarsfördelningssektorn, och till den räknas utsläpp från trafiken, jordbruket, separat uppvärmning av byggnader, avfallshantering och F-gaser. I planen analyseras också olika kopplingar mellan sektorerna samt genomgående teman, såsom konsumtionens inverkan, det lokala klimatarbetets betydelse och offentlig upphandling. Planen preciserar och kompletterar de åtgärder som fastställts i energi- och klimatstrategin med tanke på en minskning av utsläppen inom ansvarsfördelningssektorn. Avsikten är att i den långsiktiga klimatpolitiska planen behandla målet om ett koldioxidneutralt samhälle 2045 och de utvecklingsvägar som har samband med detta.

Ytterligare information

Miljörådet Jarmo Muurman, tfn 0295 250 185, fornamn.efternamn@ym.fi

Publicerad 19.5.2020 kl. 9.34, uppdaterad 19.5.2020 kl. 9.25