Begränsning av klimatförändringen

Klimatförändringen är ett världsomspännande problem som kan lösas genom minskade utsläpp av växthusgaser som orsakar uppvärmning av klimatet.

Klimatpolitik bedrivs på såväl internationella som lokala arenor. Kärnan i den internationella klimatpolitiken är FN:s klimatkonvention och det tillhörande Kyotoprotokollet, som också förpliktar Finland, samt Parisavtalet som ingicks december 2015. Europeiska unionen är en betydande klimatpolitisk aktör, och Finland deltar i klimatförhandlingarna som medlem i unionen. Inom Europeiska unionen fastställs egna klimatpolitiska mål som också är förpliktande för Finland. Dessutom bedriver Finland en stark nationell klimatpolitik.

Feodor Gurvits, YHA Kuvapankki
Feodor Gurvits, Miljöförvaltningens bildbank

I Finland koordinerar miljöministeriet klimatförhandlingarna, som är underställda FN:s klimatkonvention, samt Europeiska unionens förhandlingar om klimatfrågor. Ministeriet är också den nationellt ansvariga myndigheten när det gäller FN:s klimatkonvention. Inom den nationella klimatpolitiken ansvarar miljöministeriet för till exempel markanvändnings- och områdesplaneringspolitiken, avfallspolitiken och byggandet, som är starkt kopplade till klimatfrågor.

Utgångspunkterna för Finlands klimatpolitik

Finland följer FN:s ramkonvention om klimatförändring, dvs. FN:s klimatkonvention, som Finland ratificerade 1994. Klimatkonventionen preciseras i Kyotoprotokollet där det anges åtaganden för att minska växthusgasutsläppen för de länder som har tillträtt protokollet. Kyotoprotokollets första åtagandeperiod pågick 2008−2012. Den andra perioden pågår 2013−2020 och inleds när tre fjärdedelar av parterna i Kyotoprotokollet har godkänt den så kallade Dohaändringen med avtalet om den andra åtagandeperioden.

De internationella klimatförhandlingar som förs är för tillfället inriktade på att justera detaljerna i verkställandet av klimatavtalet från Paris som godkändes i december 2015.

I samband med förhandlingarna försöker man också hitta lösningar på hur alla länders utsläpp kunde minskas kraftigare redan innan den nya överenskommelsen träder i kraft. De åtaganden som länderna hittills antagit för att minska utsläppen räcker inte till för att nå det internationellt fastställda tvågradersmålet för den globala uppvärmningen.

Effekterna av de internationella klimatåtgärderna utvärderas på vetenskapliga grunder. Den mellanstatliga panelen för klimatförändringar (Intergovernmental Panel on Climate Change, IPCC) tillhandahåller information om bakgrunden till klimatförändringen, dess effekter och metoder för att begränsa den. IPCC:s femte utvärderingsrapport färdigställdes 2013–2014. IPCC publicerar i oktober 2018 en specialrapport om effekterna av utsläppsminskningsmålet och om en global uppvärmning på 1,5 grad.

Europeiska unionens utsläppsminskningsmål för 2020 är en minskning med 20 procent jämfört med 1990 års nivå. Direktivet om utsläppshandel och ansvarsfördelningsbeslutet säkerställer att EU når detta mål.

Genom Europeiska rådets beslut har EU också förbundit sig att minska sina växthusgasutsläpp med minst 40 procent före 2030 jämfört med 1990 års nivå. I slutet av 2017 nåddes enighet om hur detta mål ska förverkligas, i och med att revideringen av utsläppshandelsdirektivet och ansvarsfördelningen mellan medlemsstaterna när det gäller utsläppsminskningar (förordningen om ansvarsfördelningen) antogs. Finlands åtagande om utsläppsminskning är 39 procent före 2030 inom sektorerna utanför utsläppshandeln jämfört med 2005 års nivå. Dessutom fastställdes det för första gången ett bindande åtagande också för sektorn för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (den s.k. LULUCF-sektorn). Sommaren 2018 nådde man också enighet om målen för förnybar energi och energieffektivitet. Andelen förnybar energi kommer att höjas till 32 procent före 2030 och energianvändningen effektiviseras med minst 32,5 procent före 2030 jämfört med hur utvecklingen skulle se ut om inga politiska åtgärder för effektivare energianvändning vidtogs (det s.k. basscenariot). Modellen för styrning av energiunionen skapar ramar för övervakningen av EU:s energi- och klimatmål.

Klimatlagen (609/2015) innehåller nationella bestämmelser om beredningen av klimatpolitiska planer och uppföljningen av genomförandet. Målet med det planeringssystem som avses i klimatlagen är att bidra till att säkerställa att Finlands totala utsläpp av antropogena växthusgaser i atmosfären har minskat med minst 80 procent senast 2050.

Den första klimatpolitiska planen på medellång sikt färdigställdes i september 2017 och godkändes av riksdagen i mars 2018. Planen ska tillsammans med den nationella energi- och klimatstrategi som färdigställdes i slutet av 2016 förverkliga de klimat- och energipolitiska mål som ställts i regeringsprogrammet för statsminister Sipiläs regering.

I den nationella energi- och klimatstrategin anges de centrala mål och riktlinjer för 2030 som gäller både den handlande sektorn och den sektor som inte omfattas av utsläppshandeln, dvs. den så kallade ansvarsfördelningssektorn. Den klimatpolitiska planen på medellång sikt gäller endast ansvarsfördelningssektorn, och till den räknas utsläpp från trafiken, jordbruket, separat uppvärmning av byggnader, avfallshantering och F-gaser. I planen analyseras också olika kopplingar mellan sektorerna samt genomgående teman, såsom konsumtionens inverkan, det lokala klimatarbetets betydelse och offentlig upphandling. Planen preciserar och kompletterar de åtgärder som fastställts i energi- och klimatstrategin med tanke på en minskning av utsläppen inom ansvarsfördelningssektorn. Avsikten är att i den långsiktiga klimatpolitiska planen behandla målet om ett koldioxidneutralt samhälle 2045 och de utvecklingsvägar som har samband med detta.

Ytterligare information

Miljörådet Jarmo Muurman, tfn 0295 250 185, fornamn.efternamn@ym.fi

Publicerad 25.9.2018 kl. 9.38, uppdaterad 21.2.2019 kl. 8.38