Europeiska unionens klimatpolitik

EU:s klimatpolitik styrs fram till år 2020 internationellt av Kyotoprotokollet till FN:s klimatkonvention och inom EU av EU:s klimat- och energipaket för 2020.

Kyotoprotokollet har förpliktat Europeiska unionen (EU-15) att under den första åtagandeperioden 2008–2012 minska utsläppen av växthusgaser med åtta procent från utsläppsnivån år 1990.  EU:s mål är att under den andra åtagandeperioden 2013–2020 minska utsläppen med 20 procent jämfört med nivån 1990.

Fram till 2030 är målet att minska utsläppen av växthusgaser med minst 40 procent jämfört med nivån 1990. Utöver de konkreta riktlinjerna i klimat- och energipaketet 2021–2030 innefattar klimatpolitiken också visioner fram till år 2050 i Europeiska kommissionens färdplan för ett utsläppssnålt samhälle.

iStockphoto
iStockphoto

Klimat- och energipaketet 2020

Central lagstiftning i EU:s klimat- och energipaket för 2020

  • det reviderade utsläppshandelsdirektivet (ETS) (2003/87/EG, 2009/29/EG) (pdf)
  • ansvarsfördelningsbeslutet (ESD) (406/2009/EG) (pdf)
  • direktivet om avskiljning och lagring av koldioxid (2009/31/EG)(pdf)
  • direktivet om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (2009/28/EG) (pdf)

Systemet med utsläppshandel har skapats för att man inom EU ska kunna minska utsläppen så marknadsbaserat och kostnadseffektivt som möjligt. Utsläppshandelsdirektivet (2003/87/EG) innehåller regler för hur man beaktar risken för så kallat koldioxidläckage så att industrier som förbrukar mycket energi inte ska flytta sin produktion till andra länder. Från och med 2013 har utsläppsrätterna huvudsakligen auktionerats ut. EU-ländernas gemensamma mål för 2020 när det gäller att minska utsläppen av växthusgaser är att inom utsläppshandelssektorn minska utsläppen med 21 procent jämfört med nivån 2005.

Till systemet för handel med utsläppsrätter hör till exempel inte byggande, uppvärmning av byggnader, boende, jordbruk, trafik och avfallshantering eller F-gaser från industrin, trots att dessa sektorer producerar dryga hälften av växthusgasutsläppen inom EU. Utsläppen från de sektorer som står utanför utsläppshandeln regleras utifrån det så kallade ansvarsfördelningsbeslutet (406/2009/EG). Det gemensamma målet för EU-länderna är att minska utsläppen från sektorer utanför utsläppshandeln med tio procent fram till 2020 jämfört med nivån 2005. Finlands landsspecifika mål är 16 procent.

Med direktivet om avskiljning och lagring av koldioxid (2009/31/EG) säkerställs genom ett tillståndsförfarande att ny teknologi redan från början tillämpas på ett sätt som är tryggt med tanke på människors hälsa och miljön.

Enligt RES-direktivet (2009/28/EG) ska andelen energi som kommer från förnybara energikällor inom EU öka till 20 procent av den slutliga energianvändningen och till 10 procent av den slutliga energianvändningen inom transportsektorn fram till år 2020. Finlands landsspecifika mål har varit att öka andelen förnybar energi till 38 procent, och detta mål nåddes redan 2014, då andelen energi från förnybara källor steg till 38,7 procent.

Klimat- och energipaketet 2030

EU har också genom beslut av Europeiska rådet (14.10.2014) förbundit sig att minska växthusgasutsläppen med minst 40 procent fram till 2030 jämfört med 1990. Detta var också det bidrag till utsläppsminskningarna som EU meddelade inför Parisavtalet. Målet är fördelat på den handlande sektorn på EU-nivå och på ansvarsfördelningen inom de sektorer som inte omfattas av utsläppshandeln på nationell nivå. Målet för den handlande sektorns del är en minskning på 43 procent och för den sektor som inte omfattas av utsläppshandeln en minskning på 30 procent jämfört med 2005. I paketet för 2030 ingår också mål och åtgärder för LULUCF-sektorn, som omfattar markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk. Dessutom bör andelen förnybar energi på EU-nivå öka med 32 procent och energieffektiviteten höjas med 32,5 procent.

Central lagstiftning i EU:s klimat- och energipaket 2030:

  • det reviderade utsläppshandelsdirektivet (ETS) (2018/410/EU) (pdf)
  • förordningen om ansvarsfördelning (ESR) (2018/842/EU) (pdf)
  • LULUCF-förordningen (2018/841/EU) (pdf)
  • förordningen om systemet för styrning av energiunionen
  • direktivet om främjande av förnybar energi
  • energieffektiviseringsdirektivet

I och med revideringen av utsläppshandelsdirektivet minskar antalet utsläppsrätter som årligen delas ut med 2,2 procent per år från 2021, i stället för det nuvarande 1,74 procent. Sålunda ska utsläppen inom utsläppshandelssektorn minska med 43 procent fram till 2030 jämfört med 2005 års nivå. Genom reformerna effektiviseras också systemets styrande effekt genom att den s.k. marknadsstabilitetsreserv som tas i bruk 2019 stärks. Överutbudet på utsläppsrätter från den föregående perioden kan på detta vis snabbt minskas och en del av överutbudet kommer automatiskt att makuleras. Direktivet syftar samtidigt till att förebygga koldioxidläckage genom att verksamhetsutövare under vissa kriterier tilldelas gratis utsläppsrätter. När det gäller bedömning av risken för koldioxidläckage granskas i samband med reformen samtidigt även handels- och utsläppsintensiteten.

Till systemet för handel med utsläppsrätter hör till exempel inte byggande, uppvärmning av byggnader, boende, jordbruk, trafik och avfallshantering eller F-gaser från industrin, trots att dessa sektorer producerar dryga hälften av växthusgasutsläppen inom EU. Utsläppen från sektorer som inte omfattas av utsläppshandeln regleras i förordningen om ansvarsfördelning.

Förordningen om ansvarsfördelning innehåller åtaganden om utsläppsminskning för alla EU:s medlemsstater. Enligt förordningen ska Finland minska sina utsläpp med minst 39 procent fram till 2030 från 2005 års nivå. Åtagandet gäller sektorer utanför utsläppshandelssektorn, såsom trafiksektorn, jordbruket, uppvärmning av byggnader och avfallshantering. Det är möjligt att använda flexibla mekanismer som hjälp för att åtagandet ska kunna fullgöras, t.ex. att överföra en liten mängd utsläppsminskningsenheter från utsläppshandeln eller LULUCF-förordningen till ansvarsfördelningssektorn. Det är dessutom möjligt att spara överskottet av utsläppsminskningsenheter till följande år eller att skaffa utsläppsminskningsenheter från andra medlemsstater.

LULUCF-förordningen reglerar på vilket sätt markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk ska beaktas i klimatmålen. Förordningen omfattar utsläppen från skogar, jordbruksmark och våtmarker samt kolsänkor, dvs. den koldioxid som binds i vegetation och mark. Växthusgasutsläppen och kolsänkorna övervakas med hjälp av de beräkningsregler som finns i förordningen. Målet är att markanvändningssektorn ska binda mer växthusgaser än den frigör. Skogarnas kolsänkor beaktas i begränsad utsträckning. Med tanke på beräkningen bör medlemsstaterna ta fram en referensnivå för skogarna för perioderna 2021–2025 och 2026–2030.

Förslaget om ett system för styrning av energiunionen skapar ramar för unionens verksamhet. Det innehåller bestämmelser om övervakning av både energisektorn och växthusgasutsläppen. Ett viktigt element i systemet för styrning av energiunionen är de nationella klimat- och energiplanerna. Utkast till dessa ska lämnas in till kommissionen före utgången av 2018. De slutliga planerna ska godkännas av medlemsstaterna och kommissionen tillsammans före utgången av 2019. Förordningen om systemet för styrning av energiunionen förutsätter dessutom att medlemsstaterna gör upp en långsiktig strategi för ett utsläppssnålt samhälle som ska sträcka sig till 2050.

I direktivet om främjande av förnybar energi har det fastställts ett mål om att andelen förnybar energi ska utgöra 32 procent 2030. Det har inte fastställts några nationella mål, utan varje medlemsland får ge förslag om det egna målet i den nationella klimat- och energiplanen. Medlemsländernas mål kommer vid behov att justeras så att EU som helhet uppnår målet i förordningen. I direktivet fastställs bindande hållbarhetskriterier på EU-nivå för biodrivmedel och flytande biobränslen i trafiken och för första gången också för fast och gasformigt biomassabränsle som används för el- och värmeproduktion. I energieffektiviseringsdirektivet fastställs ett energieffektiviseringsmål på 32,5 procent för 2030. Medlemsstaterna åläggs en skyldighet att effektivisera energianvändningen med 0,8 procent per år under perioden 2021–2030.

EU:s klimatpolitik fram till 2050

Europeiska kommissionen publicerade 2011 en så kallad färdplan för ett utsläppssnålt samhälle 2050. Färdplanens mål är att staka ut en kostnadseffektiv väg mot ett utsläppssnålt, klimatvänligt och konkurrenskraftigt Europa. Färdplanen presenterar Europeiska kommissionens synpunkter och konkreta mål för hur EU kan nå sitt mål att minska utsläppen av växthusgaser med 80 procent fram till år 2050.

Kommissionen håller på att bereda en ny klimatstrategi på lång sikt utifrån Parisavtalet och de senaste vetenskapliga rönen.

 

Ytterligare information

Miljöråd Magnus Cederlöf, tfn 0295 250 060, fornamn.efternamn@ym.fi

Publicerad 25.9.2018 kl. 9.48, uppdaterad 16.10.2018 kl. 12.02