Kyotoprotokollet

 

Kyotoprotokollet (Kyoto Protocol) kompletterar FN:s ramkonvention om klimatförändringar och främjar måluppfyllelsen genom att fastställa juridiskt bindande åtaganden för de utvecklade ländernas utsläpp av växthusgaser. I åtagandena om utsläppsminskning beaktas också kolsänkornas inverkan (skogar, mark).

 
 
Dohan osapuolikokous
© Bild: UNclimatechange/Flickr

Kyotoprotokollet trädde i kraft 2005. Det är det första juridiskt bindande avtalet för en global minskning av utsläppen.

Kyotoprotokollets första åtagandeperiod pågick 2008−2012. Finland och de andra medlemsstaterna i EU ratificerade Kyotoprotokollet 2002. Finlands mål var att inom ramen för protokollets beräkningsregler hålla utsläppen på 1990 års nivå, och detta mål uppnåddes.

Under partskonferensen i Doha 2012 tog man beslut om den andra åtagandeperioden, som omfattar åren 2013–2020. Den andra åtagandeperioden träder i kraft då tre fjärdedelar av parterna i Kyotoprotokollet har godkänt den så kallade Dohaändringen, genom vilken den andra åtagandeperioden infördes. Dohaändringen av protokollet har vid dags dato (maj 2020) ännu inte trätt i kraft internationellt, eftersom ändringen inte antagits av ett behövligt antal länder. Det har i praktiken dock inte så stor betydelse om den andra åtagandeperioden träder i kraft, eftersom Kyotoprotokollet inte har så stor täckning och i synnerhet eftersom Parisavtalet har trätt i kraft. Förberedelserna inför genomförandet av Parisavtalet är det som för närvarande styr den internationella klimatpolitiken på ett mer omfattande och långsiktigt sätt än Kyotoprotokollet.

Målen för den andra åtagandeperioden

Färre länder har anslutit sig till den andra åtagandeperioden enligt Kyotoprotokollet än till den första. Följande länder har uppgett sina genomsnittliga mål för utsläppsminskning för 2013–2020 utifrån utgångsåret (vanligtvis 1990):

  • Australien (-0,5 %)

  • EU (-20 %)

  • Island (-20 %)

  • Kroatien (-20 %)

  • Liechtenstein (-16 %)

  • Monaco (-22 %)

  • Norge (-16 %)

  • Schweiz (-15,8 %)

  • Kazakstan (-5 %)

  • Ukraina (-24 %)

  • Vitryssland (-12 %) 

Under den andra åtagandeperioden skärs den tilldelade mängden utsläppsrätter dessutom ned till de delar den överstiger de faktiska utsläppen under 2008–2010. De utsläppsenheter som blivit över från den första åtagandeperioden kan i sin helhet överföras till den nya perioden, men uppköpen begränsas betydligt och de förs över i en separat reserv. Nästan alla länder som anslutit sig till Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod, inklusive EU-länderna, har beslutat att inte köpa av överskottet av utsläppsenheter. Man har också begränsat användningen av flexibla mekanismer så att enbart de länder som deltar i den andra åtagandeperioden kan utnyttja dem.

Åtgärder för att minska utsläpp

De länder som omfattas av Kyotoprotokollets bindande åtaganden kan själva eller tillsammans med andra länder besluta på vilket sätt de fullgör sina åtaganden. Kyotoprotokollet tillåter att flexibla mekanismer och kolsänkor används i fullgörandet av åtaganden. I praktiken har de länder som anslutit sig till Kyotoprotokollet utarbetat egna klimatprogram som fastställer respektive lands nationella åtgärder.

Länderna ska årligen rapportera till sekretariatet för FN:s klimatkonvention hur åtagandena i Kyotoprotokollet uppfyllts.

Inom EU fullgörs utsläppminskningsåtagandena under Kyotoprotokollet fram till 2020 genom EU:s klimat- och energilagstiftning, som inbegriper ett åtagande om en utsläppsminskning på 20 procent från 1990 års nivå. Hörnstenarna i EU:s klimatlagstiftning utgörs av den utsläppshandel som reglerar industrin och energiproduktionen, de mål för förnybar energi och ökad energieffektivitet som medlemsstaterna är bundna till samt förordningen om ansvarsfördelning som reglerar utsläppsminskningen inom de sektorer som inte omfattas av utsläppshandeln.

Flexibla mekanismer enligt Kyotoprotokollet

Avtalsparterna i Kyotoprotokollet kan komplettera de egna nationella åtgärderna för utsläppsminskning genom att använda flexibla mekanismer. Avsikten med de flexibla mekanismerna är att göra utsläppsminskningarna mer kostnadseffektiva och flexibla. Systemet är också till nytta för målländerna, som får finansiering. Enligt Kyotoprotokollet kan ett land dock inte fullgöra sina utsläppsminskningsåtaganden endast med hjälp av mekanismerna, utan landet måste sköta en betydande del av åtagandet med nationella utsläppsminskningsåtgärder.

Kyotoprotokollet omfattar tre flexibla mekanismer:

  • Vid ett gemensamt genomförande (Joint Implementation, JI) finansierar ett industriland projekt som minskar utsläppen av växthusgaser eller ökar antalet sänkor som binder kol i ett annat industriland.
  • Mekanismen för ren utveckling (Clean Development Mechanism, CDM) innebär att ett industriland finansierar utsläppsminskningsprojekt eller projekt för hållbar utveckling som ökar antalet kolsänkor i ett utvecklingsland och får räkna till godo de certifierade utsläppsminskningarna från projektet.
  • Internationell utsläppshandel (International Emissions Trading, IET) innebär att ett industriland som har överskridit sin tilldelade mängd kan köpa utsläppsenheter av ett annat industriland som har underskridit den tilldelade mängden.

Under Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod 2013–2020 begränsas användningen av mekanismerna. Länder som inte har åtaganden under den andra åtagandeperioden kan inte använda Kyotomekanismerna, medan länder som deltar i den andra åtagandeperioden genast kan använda mekanismen för ren utveckling och senare också mekanismerna för gemensamt genomförande och internationell utsläppshandel.

EU och andra länder använder också andra flexibla mekanismer i sin klimatpolitik.

Förhandlingar om reglerna och förfarandet när det gäller mekanismerna i Parisavtalet förs i samband med diskussionerna om reglerna för genomförandet av Parisavtalet.

Användning av flexibla mekanismer i Finland

Miljöministeriet ansvarar för mekanismerna för gemensamt genomförande och internationell utsläppshandel. Utrikesministeriet ansvarar för mekanismen för ren utveckling medan arbets- och näringsministeriet koordinerar inköpsprogrammet för mekanismerna. I samband med den uppdaterade klimat- och energistrategin inleds beredningen av Finlands strategi för flexibla mekanismer.

Finland har också skaffat utsläppsenheter genom internationella kolfonder, till exempel genom investeringar i Östersjöområdets kolfond (Testing Ground Facility, TGF), Världsbankens fond Prototype Carbon Fund (PCF) och Asia Pacific Carbon Fund (APCF).

Att starta projekt

Också företag har kunnat delta i mekanismprojekten och på så sätt skaffa utsläppsenheter. Genom sådana utsläppsenheter kan företag som omfattas av EU:s utsläppshandel öka sina utsläppskvoter. Företagen kan också sälja sina utsläppsenheter vidare.

Det krävs fullmakt för att utsläppsenheter ska få förvaras på ett depåkonto och överföras inom ramen för den internationella utsläppshandeln. Företag som omfattas av EU:s utsläppshandel och som har utsläppstillstånd, eller en juridisk person som har fullmakt att delta i ett projekt för gemensamt genomförande eller för mekanismen för ren utveckling, behöver ingen separat fullmakt för depåkontot.

Fullmakt beviljas en juridisk person på basis av en fritt formulerad ansökan som ska lämnas in till miljöministeriet. I ansökan uppges sökandens namn, hemort och kontaktuppgifter samt FO-nummer.

Ansökan skickas till miljöministeriets registratorskontor på adressen kirjaamo@ym.fi. Fullmakten är gratis.

Mer information

Miljöråd Outi Honkatukia, tfn 0295 250 272, förnamn.efternamn@ym.fi
Konsultativ tjänsteman Paula Perälä, tfn 0295 250 224, förnamn.efternamn@ym.fi

Publicerad 19.5.2020 kl. 12.45, uppdaterad 25.5.2020 kl. 12.55