Internationellt samarbete och EU-frågor

Partiklar och gasformiga luftföroreningar kan sprida sig såväl till närområden som till områden på andra sidan jordklotet. För att vi ska kunna nå målen för luftvården krävs det därför utöver nationella åtgärder i Finland även internationellt samarbete, eftersom en betydande del av belastningen av fina partiklar och den luftburna försurande och eutrofierande belastningen i Finland består av långväga gränsöverskridande föroreningar.

Det viktigaste luftvårdsavtalet är FN:s konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar (även kallad luftvårdskonventionen) och tillhörande protokoll.

Parallellt med de internationella konventionerna strävar man inom Europeiska unionens område efter att minska exponeringen för luftföroreningar både med EU-lagstiftning (direktiv och förordningar) och med nationella medel.

FN:s luftvårdskonvention

Finland är part i FN:s konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar (UNECE Convention on Long Range Transboundary Air Pollution). Konventionen innehåller principer och bestämmelser om en minskning av luftföroreningarna, forskning och utveckling, utbyte av information och övervakning av luftföroreningar.

Den innehåller inga egentliga åtaganden om utsläppsminskning, utan skapar ramar för samarbete och detaljerade protokoll som godkänns separat och som bl.a. innehåller utsläppsminskningsåtaganden.

I det s.k. Göteborgsprotokollet (FördrS 40/2005) fastställdes 1999 nationella utsläppstak för svavel, kväveoxider, ammoniak och flyktiga organiska föreningar. Genom en ändring av protokollet 2012 (FördrS 95/2013) kom parterna överens om nya minskningsmål för svaveldioxid, kväveoxider, flyktiga organiska föreningar, ammoniak och fina partiklar från 2020 framåt. Protokollets målsättning är att effektivt minska försurning, övergödning och uppkomsten av marknära ozon. De åtaganden som fastställts för 2020 i direktivet om nationella utsläppstak motsvarar dessa åtaganden om utsläppsminskning.

I protokollet om tungmetaller (FördrS 78/2003, ändring 96/2013) fastställs skyldigheter för en minskning av utsläppen av kadmium, bly och kvicksilver. Protokollet om långlivade organiska föroreningar (FördrS 68/2003, ändring 37/2015) omfattar 16 olika föreningar, vars användning förbjuds eller begränsas. Då protokollet uppdaterades tillades begränsningar för sju nya ämnen.

Finland lämnar årligen en rapport över sina utsläpp av luftföroreningar till luftvårdskonventionens sekretariat.

Europeiska unionens lagstiftning om luftvård

Europeiska unionens åtgärder för att förebygga olägenheter för hälsa och miljö till följd av luftföroreningar baserar sig på Programmet för ren luft i Europa – 2030 (CAFE, dvs. Clean Air for Europe), som uppdaterades 2013. I det anges sameuropeiska mål för luftkvaliteten, bl.a. en halvering av de olägenheter för hälsan som luftföroreningar orsakar, och programmet eftersträvar kostnadseffektiva lösningar på de största luftvårdsproblemen. Avsikten är att uppnå målen genom fullskaligt genomförande av EU-rättsakterna. Utöver regleringen av utsläppskällor och övervakningen av luftkvaliteten har de beslut som fattas inom klimat-, energi-, trafik- och jordbrukssektorn allt större betydelse för luftkvaliteten och exponeringen för föroreningar, likaså beslutens effekt på livsmiljöns kvalitet. EU:s skyldigheter när det gäller luftvård har huvudsakligen genomförts nationellt genom miljöskyddslagen (527/2014) och förordningar som utfärdats av statsrådet.

Direktiv om utsläpp

  • Direktivet om nationella utsläppstak (EU) 2284/2016 (EUR-Lex) fastställer nationella åtaganden om minskning av utsläpp till luft från 2020 och 2030, ålägger medlemsländerna att utarbeta luftvårdsprogram och övervaka minskningen av utsläppen och minskningens ekologiska verkningar samt att rapportera om dessa. Åtagandena utgör en fortsättning på det första direktivet om nationella utsläppstak (2001/81/EG). (EUR-Lex)
  • Direktivet om industriutsläpp 2010/75/EU (EUR-Lex)
  • Direktivet om medelstora förbränningsanläggningar (EU) 2015/2193 (EUR-Lex)
  • Kommissionens förordningar beträffande eldstäder och värmepannor för fastbränsle, (EU) 2015/1185 (EUR-Lex) respektive (EU) 2015/1189 (EUR-lex), som utfärdats med stöd av direktivet om ekodesign för energirelaterade produkter 2009/125/EG (EUR-Lex)

Luftkvalitet

EU:s direktiv 2008/50/EG om luftkvalitet och renare luft i Europa trädde i kraft 2008 och sattes i kraft i Finland 2011. I direktivet anges gränsvärden för svaveldioxid, kvävedioxid, kväveoxider, partiklar, bly, kolmonoxid och bensen samt målvärden för marknära ozon. Utomhushalterna av kadmium, arsenik, nickel och bens(a)pyren, som är en PAH-förening, regleras genom direktiv 2004/107/EG, som trädde i kraft 2004 och som sattes i kraft 2007.

Andra EU-rättsakter

Andra EU-rättsakter om luftvård är bl.a. de direktiv som gäller utsläpp från motorer, kvalitetskrav på bensin och dieselolja, VOC-utsläpp från färger och lim samt nitratutsläpp från jordbruket.


Mer information

Sirpa Salo-Asikainen, konsultativ tjänsteman, tfn 0295 250 077, fornamn.efternamn@ym.fi

Luftkvalitet: Tarja Lahtinen, konsultativ tjänsteman, tfn 0295 250 149, fornamn.efternamn@ym.fi

Förbränningsanläggningar: Sami Rinne, specialsakkunnig, tfn 0295 250 361, fornamn.efternamn@ym.fi

Publicerad 8.8.2019 kl. 8.46, uppdaterad 8.8.2019 kl. 8.46