Internationellt samarbete och EU-frågor

Wienkonventionen och Montrealprotokollet

Världssamfundets åtgärder för att skydda ozonskiktet inleddes 1985 i och med FN:s Wienkonvention som skapar en ram för det vetenskapliga och tekniska samarbetet när det gäller att följa upp ozonskiktets tillstånd. Wienkonventionen ledde två år senare till undertecknandet av Montrealprotokollet som begränsar produktionen och förbrukningen av och handeln med ämnen som bryter ned ozonskiktet.

aurinkorasva
iStockphoto

Montrealprotokollet har visat sig vara en framgångssaga inom internationellt miljövårdssamarbete. Det är det enda internationella miljöavtalet som alla länder i världen har ratificerat.

Tack vare lyckat internationellt samarbete har förbrukningen av ozonnedbrytande ämnen globalt sett minskat med över 98 procent jämfört med 1987, och i industriländerna har man nästan helt och hållet slutat använda de allra mest skadliga ämnena. Världen har undvikit en omfattande ozonuttunning. Ozonskiktet väntas dock kunna återställas först i slutet av århundradet, eftersom de ämnen som redan släppts ut och förstör ozonskiktet i stratosfären kommer att hållas där länge.

I fortsättningen är ett mål med Montrealprotokollet också att bekämpa klimatförändringen. År 2016 fattades det beslut om åtgärder i Montrealprotokollet som fr.o.m. 2019 ska begränsa produktionen och förbrukningen av fluorkolväten, dvs. HFC-föreningar, som ersatt de ozonnedbrytande ämnena. Dessa fluorerade föreningar är inte skadliga för ozonskiktet, men de är kraftiga växthusgaser.

Förbjudna och begränsade ämnen

År 2010 förbjöds framställning och förbrukning av CFC-föreningar, haloner, koltetraklorid och 1,1,1-trikloretan i hela världen, med undantag för kritiska och nödvändiga användningsändamål. För HCFC-föreningar och metylbromid har det fastställts en tidsplan för när framställningen och förbrukningen ska upphöra. För utvecklingsländerna gäller i allmänhet en övergångsperiod på 10 år från den tidpunkt som fastställts för industriländerna. Det finns vissa undantag från begränsningarna i framställning och förbrukning, t.ex. de undantag för nödvändig och kritisk användning som tillåts för att människans hälsa och säkerhet ska kunna tryggas,

Produktionen och förbrukningen av HFC-föreningar ska minskas gradvis. I industriländerna ska åtgärderna börja vidtas 2019 och i utvecklingsländerna 2029. De åtgärder som fastställts i Montrealprotokollet beräknas fram till 2050 hindra koldioxidutsläpp som motsvarar mer än 70 gigaton.

Europeiska unionens lagstiftning

Inom Europeiska unionen har kraven i Montrealprotokollet verkställts genom en EU-förordning (1005/2009, den s.k. ozonförordningen). Regleringen av ämnen som bryter ned ozonskiktet är delvis strängare i EU-förordningen än i Montrealprotokollet.

  • När det gäller HFC-föreningar har Montrealprotokollet verkställts genom EU-förordningen om fluorerade växthusgaser (517/2014, den s.k. F-gasförordningen).
  • Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1005/2009 om ämnen som bryter ned ozonskiktet (ozonförordningen) (Eur-Lex)
  • Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 517/2014 om fluorerade växthusgaser och om upphävande av förordning (EG) nr 842/2006 (F-gasförordningen) (Eur-Lex)

 

Mer information

Eeva Nurmi, konsultativ tjänsteman, tfn 0295 250 209, fornamn.efternamn@ym.fi

Publicerad 7.8.2019 kl. 10.28, uppdaterad 7.8.2019 kl. 10.26