Klimatlagstiftningen

Den nationella lagstiftning som hänför sig till klimatpolitiken har utvecklats gradvis och återspeglar åtagandena i internationella avtal och EU:s lagstiftning. Klimatlagen (609/2015), som trädde i kraft i juni 2015, är den första nationella författningen som innehåller allmänna riktlinjer för Finlands klimatpolitik på lång sikt och bestämmelser om ett planeringssystem för klimatpolitiken.

Klimatlagens revidering

Enligt regeringsprogrammet ska klimatlagens styrande effekt stärkas jämfört med nuläget. Lagen ska uppdateras så att målet om klimatneutralitet före 2035 ska kunna uppnås. Målet för 2050 uppdateras, och till lagen fogas dessutom sådana utsläppsminskningsmål för 2030 och 2040 som motsvarar utvecklingen mot klimatneutralitet. För att målen i lagen ska kunna nås kommer klimatplanen på medellång sikt och den långsiktiga klimatpolitiska planen att ses över och ett klimatprogram för markanvändningssektorn att utarbetas.

Klimatlagen

 

Centrala element i lagen:

  • ett mål om att minska utsläppen av växthusgaser med minst 80 procent till år 2050 jämfört med 1990 års nivå
  • ett planerings- och uppföljningssystem som styr förvaltningens verksamhet för att minska utsläppen inom den sektor som inte omfattas av utsläppshandeln
  • fastställande av arbetsfördelningen inom den myndighetsverksamhet som hänför sig till lagen och
  • framhävande av riksdagens roll och allmänhetens möjligheter att delta i klimatpolitiken

Med klimatlagen skapas grunden för en långsiktig och kostnadseffektiv planering och uppföljning av klimatpolitiken. Klimatlagen är en målinriktad ramlag som gäller statliga myndigheter och som inte innehåller materiell lagstiftning för olika sektorer. Lagen innehåller bestämmelser om ett planeringssystem för klimatpolitiken som består av en klimatpolitisk plan på medellång sikt som en gång per valperiod antas av statsrådet, en långsiktig klimatpolitisk plan som ska antas minst vart tionde år och en nationell plan för anpassning till klimatförändringen.

Statsrådet ska lämna riksdagen en redogörelse om de klimatpolitiska planerna. I den klimatårsberättelse som ska ingå i regeringens årsberättelse får riksdagen också information om förverkligandet av klimatmålen och effekterna av de pågående åtgärderna. I klimatlagen föreskrivs också om tillsättandet av en tvärvetenskaplig klimatpanel, lik den klimatpanel som verkar i dag.

Regleringen och styrningen av begränsningen av klimatförändringen och anpassningen till den inom olika förvaltningsområden

Många nationella författningar som hänför sig till begränsningen av klimatförändringen grundar sig på FN:s klimatkonvention och de åtaganden som EU-regleringen medför. Det har stiftats en egen lag om de flexibla mekanismer som ingår i Kyotoprotokollet och utnyttjandet av dem (lag 109/2007). Också genomförandet av EU:s utsläppshandelsdirektiv 2003/87/EG har krävt nationell lagstiftning. EU:s direktiv 2009/31/EG gällande avskiljning och lagring av koldioxid har genomförts genom nationell lag.

I Europaparlamentets och rådets ansvarsfördelningsbeslut nr 406/2009/EG definieras skyldigheterna för minskning av utsläpp inom de sektorer som inte omfattas av utsläppshandeln, med undantag för sektorn för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (LULUCF-sektorn) samt den internationella sjöfarten.

I nationell lagstiftning som gäller verksamhet som inte omfattas av utsläppshandeln kan man urskilja flera författningar som inverkar på begränsningen av utsläppen av växthusgaser eller bibehållandet och utökningen av kolsänkor som begränsar klimatförändringen. Genom den lagstiftning som gäller bl.a. trafiken, markanvändning och byggande, jord- och skogsbruket, avfallsbranschen och miljöskyddet kan man åtminstone indirekt inverka på begränsningen av klimatförändringen och anpassningen till den t.ex. i form av skyldigheter som gäller hållbar utveckling och främjande av energi- och materialeffektivitet. Inom vattensektorn finns det gott om lagstiftning som direkt hänför sig till anpassningen till klimatförändringen.

Som exempel på den lagstiftning som beskrivs ovan kan nämnas markanvändnings- och bygglagen (132/1999), avfallslagen (646/2011), lagen om biodrivmedel och flytande biobränslen (393/2013), lagen om energicertifikat för byggnader (50/2013) och lagen om hantering av översvämningsrisker (620/2010).

Mer information

Magnus Cederlöf, miljöråd, tfn 0295 250 060, fornamn.efternamn@ym.fi

Publicerad 3.7.2015 kl. 12.42, uppdaterad 12.11.2019 kl. 12.38